/ Graviditeten / allmänt /

Förlossningen

Förlossningen är ju något som man funderar mycket på under graviditeten. Kanske särskilt när man är gravid med första barnet, hur kommer det vara? Vad kan man förvänta sig?
Jag känner mig helt lugn inför förlossningen, just nu iallafall. Det kan ju fort vända, säkert kommer jag få nån typ av panik när det börjar närma sig men som det ser ut just nu så är jag mest bara taggad! Vet inte om jag är konstig? Hehe. 
Sen tycker jag att det har hjälpt på föräldrakurserna. Man får veta ren och skär fakta och det lugnar mig. Att få ett hum över vad som kan hända och vad som kommer hända. Det allra bästa tror jag är att vara påläst, både om positiva saker men för att inte glömma negativa saker som faktiskt kan hända vid förlossningen. Inte bara försöka blunda och tänka "det händer inte mig". Det pratas ju mycket om förlossningsskador just nu. Jag känner mig inte rädd, utan jag litar på att barnmorskan som kommer förlösa mig kommer göra det som är det bästa för mig men inte minst för bebisen. Behöver jag klippas, så hoppas jag att hon gör det. Behövs det sugklocka, ja men samma där, då hoppas jag att hon tar till det. Behövs det akutkejsarsnitt eller kanske till och med katastrofsnitt, då är det ju bara att dom gör det. Det är ju ändå det dom jobbar med och kan allra bäst. Jag kan inte göra så mycket mer än att bara lita på dom, känner jag.
 
Smärtlindring då.
Där känner jag att jag tar det som det kommer. Känner jag att jag vill ha allt det som erbjuds just där och då, ja då får det bli så. När jag inte vet hur ont det kommer ta och hur jag kommer hantera smärtan så är det ju svårt för mig att säga typ nej, absolut ingen smärtlindring. Man är inte sämre för att man tar smärtlindring, det är ju faktiskt ganska bra att det finns så man slipper ha så ont! Tänk så himla bra vi har det här i sverige som föder. Vi kan likdom välja att ha mycket mindre ont utan att det påverkar fostret eller förlossningen! Det är ju verkligen en lyx. 
 
Däremot så kommer jag att beställa hem boken "Föda utan rädsla". Har hört mycket bra om den boken, dessutom så rekommenderade barnmorskan oss att läsa den på första föräldrautbildningen. 
 
Känner att det är ingen idé att få panik över förlossningen, barnet kommer ju måsta komma ut på ett eller annat sätt. Då är det ju mycket bättre att arbeta med smärtan och inte mot den... Dessutom kommer jag ju ha Mattias vid min sida och det känns som en stor trygghet. Vi är ett så himla bra team och det kommer nog märkas just inom den situationen. Vi pratar ganska mycket om förlossningen och försöker förbereda oss så gott det går, men som sagt så är det ju så himla svårt när ingen av oss har någon aning hur det kommer bli. Man får väl ha en vision och sen vara öppen för att allt kan komma att förändras. 
 
Jag får försöka tänka positivt, att varje värk är ju faktiskt en värk närmare att få träffa vårat barn. Det är ju en smärta som man vet att man verkligen får en belöning för sen. Att försöka komma ihåg det just där och då är väl nånting man får försöka påminna sig själv om, eller jag har sagt till Mattias att han måste påminna mig ;-) Det är väl främst därför jag är taggad. Jag vill ju träffa vårat barn! Få se vem det är som gömmer sig där inne. Är det en liten tjej, eller är det en liten pojke? Hur kommer hen se ut? Åh. Det ska bli så himla spännande att få träffa våran lilla stjärna.