/ allmänt /

Förlossningsberättelse och tiden efteråt

Vaknade ca kl 9 morgonen den 27/12. Hade sovit över hos mamma och pappa då pannan hade stannat när vi låg på sjukhus, så det var ungefär bara 11-12 plusgrader i huset. Hade sovit väldigt gott iallafall, så kände mig relativt utvilad däremot så var jag ju fortfarande sjuk. Rösten var borta och jag hade lite feber fortfarande. 
Hade lite ont i magen när jag vaknade, kändes på ett helt annat sätt än tidigare. Sa till mamma och Jenny: "Bebis kommer typ komma idag". Satte mig iallafall och åt frukost, men fick inte i mig så mycket. Lite thé och mjukkaka, då jag hade så ont i halsen och tänderna. Hade nån värk, men tänkte att det bara var förvärkar då dom var fullt hanterbara. 
 
10.15 så var det dags för ett besök hos min barnmorska. I bilen på väg dit hade jag två värkar och det är ju inte så långt dit från mamma och pappa. Hade värkar under besöket också, vi bokade in en tid för ett besök igen den 29/12 men hon trodde inte att bebis skulle stanna inne tills dess. Därefter startade värkarna på riktigt, dom startade direkt med 2-3 minuters mellanrum och höll i sig i 1 minut. Så det var väl egentligen inget snack om saken - förlossningen hade startat.
 
Mamma och pappa skjutsade mig till Tvärån, för att kolla så huset hade blivit varmt och för att hämta bb-väskan. Var riktigt jobbigt i bilen på väg dit, fick verkligen koncentrera mig för att andas genom värkarna. In och packa det sista i bb-väskan, sen snabbt hem igen. 
Bestämde mig för att kontakta min barnmorska igen för att höra vad hon tyckte jag skulle göra, om hon kunde kolla hur öppen jag var eller om jag skulle kontakta förlossningen direkt. När hon hörde hur ofta jag hade värkar så sa hon att jag skulle kontakta förlossningen, då hon ändå inte hade nån tid förens eftermiddagen. Sagt och gjort, jag var välkommen när jag kände att jag behövde hjälp med smärtlindring, men att det kunde ta lång tid för förstföderskor så om jag orkade skulle jag ta två alvedon, äta och vila lite för att se om det släpper eller fortsätter. Tog två alvedon och försökte äta, men bestämde mig fort för att åka in. 
 
Jag och mamma tog en bil och pappa den andra. Pappa guidade oss till sunderbyn då varken jag eller mamma har särskilt bra lokalsinne, sen for han och hämtade Mattias som var på jobbet. Jag och mamma åkte och parkerade, sen i princip sprang vi in mellan två värkar då jag tyckte att det var så jobbigt att gå samtidigt som jag hade en värk. Vi satte oss i korridoren och väntade på att Mattias skulle komma och lösa av mamma. Efter dom längsta kanske 10 minuterna i mitt liv så kommer han och vi går upp mot förlossningen.
 
Väl på förlossningen så får vi direkt komma in i ett rum där jag blir uppkopplad mot ctg'n. Värkarna fortsatte att komma, men bebis tappade kontakten lite då och då med maskinen så dom ville prova sätta dit en skalpelektrod på bebisens huvud. Jag var öppen ca 4 cm då. När klockan var ungefär 15.40 så tog dom hål på hinnorna så vattnet gick. Hade sjukt mycket fostervatten, ungefär det dubbla motför vad man "ska" ha. Därav var bebisen inte riktigt fixerad. Till slut sätts iallafall skalpelektroden dit, men även den får lite dålig kontakt med bebisen så då provar dom sätta dit en ny. 
 
Jag fick även prova lustgasen men tyckte inte alls om den så slutade använda den ganska fort. Jag är väldigt inne i värkarna och i min egna värld så kommer egentligen inte ihåg så mycket utan har fått det mesta återberättat för mig. Dom vill att jag ska byta ställning hela tiden känns det som, för att se ifall det är något som trycker på bebisen så hjärtljuden sjunker. Orkade knappt hjälpa till, var väldigt slut redan då. 
Då både ctg'n och skalelektroden gav så ojämna avläsningar bestämde dom sig för att ta ett blodprov från bebisens huvud för att kolla exakt hur han mår. Det går till så att dom för upp en toarulleliknande metallrör i slidan och tar en liten bloddroppe från bebisens skalle och får ett resultat väldigt snabbt. Även detta misslyckades första gången då dom inte hade fått hål på båda hinnorna. 
 
När barnmorskan skulle göra detta andra gången så kände hon att navelsträngen kom ut framför hans huvud så då "tröck dom på knappen", det vart bråttom att få ut honom. Det kan gå väldigt snabbt ifall navelsträngen kläms och då får han bestående men. Barnmorskan hoppade upp på sängen för att hålla upp hans huvud hela tiden så han inte skulle få syresbrist. Jag sa till Mattias innan jag rullades iväg typ "Var lugn, det kommer gå bra" då jag förstod att det skulle bli katastrofsnitt och han bara skulle bli lämnad själv där. Sen stängde jag bara av och försökte att inte tänka så jag inte skulle hinna bli rädd. Klockan var 17.04 då dom tröck på knappen och 17.12 så är han ute. 
 
Tidsuppfattningen är väldigt borta, men vaknade upp på uppvaket av att dom sa att jag hade fått en pojke (tårarna sprutade självklart). På uppvaket var jag väldigt groggy och hade ont, men mådde inte illa eller så. Till slut fick jag träffa Mattias och lillen. Fick han i min famn och grät massor även då. Usch va skönt det var att få se båda. Vi rullades upp till bb och vårt egna rum. Där fick jag en kateter insatt och var riktigt svag, hade inte ätit nåt på hela dagen och förlorat ca 900 ml blod. Orkade inte mer än att hålla i lillen, Mattias fick sköta allt annat. Försökte amma men mjölken hade inte kommit igång heller. 
 
Dagen efter tror jag det var fick jag problem med andningen igen, hade ju haft problem över julen och exakt samma problem kom igen. Det var väl här det riktigt jobbiga började; jag var tvungen att komma upp ur sängen efter snittet, katetern skulle bort, jag skulle duscha, gå på toa och äta. Allt det var otroligt jobbigt när jag knappt kunde andas och hade väldigt ont i snittet. Barnmorskorna såg iallafall hur mycket jag led, så det togs massa prover, jag fick träffa läkare och fick både antibiotika och inhalera. Till slut fick jag iallafall träffa en läkare från öron/näsa/hals som kollade med en kamera i näsan och halsen som då visade en infektion i luftvägarna. Efter lite dropp och inhalering med en annan medicin så började jag äntligen må bättre! Fick i mig lite mat och kunde börja andas. Då blev dock bebis inlagd på 56an pga hans för höga sänka. Som tur var fick vi ha han i rummet med oss, och så kom dom med mat och medicin till honom. Jag började bli bättre och bättre, så till slut blev vi utskrivna från bb och fick flytta över till patienthotellet då lillen fortfarande var inskriven på 56an.
Hotellet var superfint och det var riktigt skönt att komma från sjukhuskänslan. Fick gå över till 56an kl 8.00, 16.00 och 00.00 för att ge han antibiotika. Prick en vecka efter att han föddes blev vi äntligen utskrivna!
 
Trots den svåra starten med katastrofsnitt, influensa och infektion i luftvägarna på mig och infektion på bebis så blev det rätt så bra pga all underbar personal. Dom har varit väldigt fina mot oss och bemött oss bra, dom som opererade mig har alla kontaktat mig för att berätta vad det var som hände och frågat hur det kändes, samt att vi är välkomna att kontakta dom ifall vi har nå funderingar om några veckor, eller kanske vid nästa barn. 
Men det är först nu livet startar med våran lilla Levi ♥
Sista bilden som gravid, hade väldigt ont o var väldigt svullen, man ser ju hur mycket jag njuter på bilden
Första bilden när vi kom upp på bb ♥
Finna inga ord som beskriver hur mycket jag älskar dessa två
alltså att man kan njuta så mycket av sjukhusmat?! iallafall efter jag börja kunna andas igen hehe
Den berömda födelsebrickan, fick den några dagar efteråt när jag kunde äta igen som tur var
Enda bilden på hotellet, men det var jättemysigt iallafall
Han hade sin nål han fick medicin genom på huvudet, därav den fina mössan
Har verkligen haft det jobbigt med min rädsla för nålar under denna tid, blivit många prover plus fått sju blodförtunnande sprutor som Mattias har fått sticka mig med