/ allmänt /

"Pappa-ansvaret"

Är jag lyckligt lottad?

Jag är med i några grupper på Facebook med mammor som har barn födda samtidigt som Levi ungefär. Ofta är det inlägg om att papporna är dåliga på att hjälpa till och förväntar sig att mammorna ska göra allting, ta hand om barnet OCH hemmet, medan dom är på jobbet. Jag blir så ledsen när jag läser det! 

För det första: man är TVÅ om att skaffa barn. Då tycker jag att man ska hjälpas åt! 
För det andra: det är s v å r t att hinna allting. Oavsett om man har ett lättsamt eller krävande barn. Många dagar hinner jag inte äta ordentligt, ja knappt borsta tänderna. 

När jag var gravid och hade graviditetspenning dom två sista månaderna så hann jag mycket, jag hade oftast maten färdig när Mattias kom hem och städat/tvättat/osv. Men då hade jag ju tiden för det, dessutom tycker jag om att laga mat och att ha det städat, så då gör jag det så gärna. Jag tänkte väl inte särskilt mycket på hur det skulle förändrats men herregud vad det inte går att hålla på på samma sätt nu! Det har blivit mycket halvfabrikat till middag, tvättkorgen har varit full och huset har inte varit kliniskt.

Mattias jobbar heltid, dessutom går ca 2,5 timmar om dagen åt till pendling. Han åker klockan 5.30 och är hemma klockan 17. När han är hemma så hjälps vi åt, han eller jag fixar middagen. Vi städar/tvättar i mån av ork, helgerna lägger vi lite extra energi åt just huset. Båda tar hand om Levi, varannan kväll tar vi sövningen. Han handlar om jag ber honom (jag har lite större koll på vad som finns i kylen/frysen/skafferiet). Han älskar att vara med Levi och det är ju med Levi han spenderar all sin lediga tid med, och det gör han med glädje. Städningen är väl inte lika rolig, men han gör det såklart ändå. Vi är ett team och hjälper varandra så gott det går! Är jag trött så fixar han lite extra, är han trött fixar jag lite extra. Att det helt plötsligt finns ett barn med i bilden är inte lätt, det är en stor omställning. Det bästa stödet man har är faktiskt varandra. Däremot så får man ju alltid arbeta utifrån sina egna förutsättningar. Vissa pappor jobbar borta, ja då får man lösa det på ett bra sätt. Bara båda två är ok med det! 

Det är ju inte det att jag är lyckligt lottad. För det är faktiskt såhär det SKA vara.